Fick mitt första ny-mamma-med-ledsen-bebis-ute-bland-folk-stresstest idag. Vi tog oss en promenad till vårt serviceställe för att hämta ut två paket idag, saknar bara ett paket nu, sen har vi allt inför julafton i julklappsväg. Imorgon ska vi köpa all mat och det vi behöver till efterrätterna. Men hursomhelst, redan i backen upp så var hon lite ledsen, men jag tänkte att det här ändå skulle gå så fort så vi skulle klara oss. Hon blev glad igen och började nog somna till, men så fort vi kom in i centrumet så blev hon arg. Jag letade efter en napp i skötväskan som hon skulle kunna trösta sig med, men jag hittade ingen. Så vi gick in på apoteket för att köpa en ny. Då börjar hon vråla för full hals och jag kände hur svetten rann ner för min rygg. Kassören tycktes inte alls märka av min stress med ett barn som gallskriker i vagnen när jag slänger upp nappen på bandet. 

 

"Är du... eh... är du en eh... va heter det.. eh..." börjar den gamle mannen bakom kassan.

"NEJ, jag är inte medlem!" hjälper jag till och slår in min kod. 

 

"Vill du ha..." försöker han sedan. Men jag avbryter honom:

"Nej tack, inget kvitto!" säger jag och exakt en och en halv sekund senare är vi utanför dörrarna. 

 

 

Nu har hon hunnit bli pionröd i ansiktet och fått till det där skriket som känns som vassa knivar i hjärtat på mig, så jag sliter upp nappkartongen och ger henne nappen i hopp om att hon ska bli glad igen. Men när det där skriket kommit finns det ingen napp i världen som skulle kunna rädda oss. Så jag tar upp henne och lägger henne i min famn och hon tystnar på en gång. Vi står och gungar en stund tillsammans (och svetten rinner ännu intensivare längs min rygg) och sedan är det bra igen. 

 

Jag funderar på om vi ska gå hem igen och strunta i att hämta ut paketen som vi kom dit för, men så tänkte jag att inte ska väl lite barnskrik hindra mig från ett så enkelt ärende som att hämta ut paket. Så vi ställde oss i kö och även om hon inte var helt nöjd där i vagnen (jag var tvungen att ha fram både avi, leg och mobil med avinummer, så hade inga armar kvar att bära henne med), så klarade vi oss. Hela butiken stod säkert och stirrade på oss men det struntade jag i.

 

Kände mig så stolt över mig själv att jag inte gav upp och sprang hem istället - även om det var nära där ett tag - så jag ställde mig kaxigt i en till kö för att köpa hem Bingolotter till morgondagens uppesittarkväll bara för att. Hejja mig! Kommer säkert hamna i tusen liknande situationer (och säkert sju resor värre) i framtiden, men jag är glad att jag tacklade det bra den här första gången iallafall.

 

 

 

På vägen hem somnade hon gott i vagnen...