Det är klart att kroppen förändras när man blir gravid. Förutom magen så växer både rumpa, lår och armar och det kommer gropar i låren som man aldrig haft förut. Jag känner dock ingen stress angående det, överhuvudtaget. Min kropp gör ett otroligt jobb som tar hand om och hjälper till att både bära mig och ta hand om vårt barn. Jag tycker att jag är jättefin i min gravidkropp. Min gravida mage är nog min absoluta favoritdel på min kropp någonsin och jag är väldigt stolt över den och blir alldeles pirrig när jag tänker på att där på andra sidan ligger vår lilla älskling och växer sig stark.

 

Jag förundras dock hur andra människor tänker när de anser sig ha rätten att tycka och tänka, och kommentera min kropp bara för att jag är gravid. När är det någonsin okej att kommentera hur någon annan ser ut bara för att få kommentera någonting.

 

Idag stod jag och pratade med en granne om lite allt möjligt, berättade om våra balkonglådor och fick lite tips och sådär. Sen frågade hon hur jag mådde och tittade på magen. "Jo tack, jag mår jättebra!" svarade jag leende och la en hand på magen.

 

"Men november sa du? Du är väldigt stor redan nu! Du är säker på att ni inte räknat fel?"

 

 

....

 

Vad svarar man på det?
-"Jaha, jasså det tycker du?" 

 

Vad är det egentligen för svar de är ute efter när de ställer en så korkad fråga?

-"Jo, nu ser jag det också. OJ vad STOR jag är!"
-"Ja, nu när du säger det... Jag är nog längre gången än vi först trott. Tack för att du uppmärksammade det åt oss! Utan dig hade vi inte haft någon koll alls"

 

 

Jag kan inte komma på ett enda vettigt svar på den frågan. Möjligtvis att man ska vända på frågan och fråga tillbaka: "Ja, jag har ju ett växande barn därinne, men frågan är varför DU är så stor om magen?"

 

 

Nä, bespara mig gärna på korkade frågor som denna. Det finns ju så mycket annat underbart att fokusera på när det gäller graviditeten. Har nu klivit in i vecka 24 (23+2) och mår strålande. Det mysigaste som finns är när jag vaknar på morgonen och efter en stund känner hur Pickis börjar röra på sig därinne. Då tittar jag ner, klappar på magen och säger "Nämen, godmorgon älskling". Jag känner en sådan enorm kärlek till någon som jag inte ens vet hur den ser ut, en konstig känsla det där, men ändå helt självklar.